OM ANKOR

Att ha ankor är både roligt och givande. De producerar utsökta ägg och kräver ofta mindre skötsel än höns. Raser som Aylesbury, Khaki Campbell och löpankor är perfekta för nybörjare eftersom de sällan flyger iväg. Vill du lära dig mer om de mest populära trädgårdsraserna? Bläddra i vår katalog över ankraser för att se bilder, läsa om deras historia och upptäcka fascinerande fakta om dessa charmiga fåglar.

Ursprung och fortplantning

Ankan har varit en del av människans hushåll i årtusenden – i Europa i cirka 2000 år och i Asien ända sedan forntiden. Dagens tamanka härstammar från två vilda arter: gräsanden och myskanden. Eftersom dessa arter utvecklades på olika kontinenter har deras beteenden anpassats till skilda miljöer, vilket också påverkar tamankans variationer.

Trots att tamankan delar många beteendemönster med sina vilda förfäder skiljer sig dessa mönster mellan olika raser, beroende på vilken andart de härstammar ifrån.

Produkter från ankor
Kött

Ankkött anses ofta vara en delikatess i västvärlden och är en vanlig ingrediens på exklusiva restauranger. I Asien är det däremot en naturlig del av kosten, och många asiatiska restauranger erbjuder ett brett utbud av ankrätter.

Ankkött har en högre fetthalt och lägre proteininnehåll jämfört med annat fjäderfäkött. Det mesta av fettet sitter i skinnet och bidrar till köttets smakrika karaktär. Om skinnet avlägsnas är köttet i lår och bröst relativt magert, med endast 3–6 % fett. För att möta efterfrågan på magrare kött har avel lett till ankor med större bröstmuskler och lägre fetthalt.

Ankkött är dessutom rikt på B-vitaminer och mineraler, särskilt järn och zink. Den höga järnhalten ger köttet en djupare röd färg än kycklingkött.

Ankor växer snabbt och når cirka 80 % av sin vuxenvikt redan vid 8–12 veckors ålder, vilket är den vanligaste tidpunkten för slakt. Tidpunkten beror både på bröstmuskulaturens sena utveckling och på fjäderbytet – när ankungar sätter ny fjäderdräkt avtar tillväxten, och de grova pennorna kan göra plockningen svårare. För att undvika skador på skinnet, som kan ge slaktkroppen ett mindre tilltalande utseende, tajmas slakten noggrant.

Ägg - Ankägg är tyngre, har kraftigare skal och segare gula än hönsägg. Den genomsnittliga vikten på ett ankägg är 70 gram. Ägget innehåller ca 185 kcal/100 gram ägg och har ett proteininnehåll på ungefär 12,8%. Ett normalt hönsägg väger mellan 50-65 gram och innehåller ca 151 kcal/100 gram ägg och har ett proteininnehåll på ungefär 12,5 %. Ankornas äggproduktion är säsongsbunden och värpning sker under årets ljusa perioder men med ljusprogram som tillför ljus i ca 14-17 timmar per dag kan äggläggningsperioden förlängas till cykler om 50 veckor. Detta gör att ankägg kan produceras året om.

Biprodukter från ankor

Utöver kött och ägg producerar ankor en rad biprodukter som har ekonomisk och kulturell betydelse.

Dun

Dun är en av de mest värdefulla biprodukterna från ankor och används i produkter som kuddar, täcken och vinterkläder. Dock är dunet från myskankor mindre lämpligt eftersom det är grövre än det från andra ankor.

Ätbara biprodukter

I Asien är efterfrågan på ankdjurens fötter, tungor och hjärtan stor, och dessa delar kan ibland vara dyrare än själva köttet. I länder som Vietnam och Filippinerna finns även en marknad för fertila ankägg, som används i maträtten balut. Balut görs genom att koka fertila ägg efter cirka 17 dagars inkubation, istället för vid den normala kläckningstiden på 25–28 dagar.

Foie gras

I delar av Europa produceras även fet anklever, så kallad foie gras, som betraktas som en delikatess i restaurangbranschen. Produktionen sker genom att ankor tvångsmatas med en fettrik foderblandning den sista månaden innan slakt. Under denna period hålls ankorna ofta i individuella burar. I Sverige är denna metod förbjuden, då den anses innebära onödigt lidande för djuren.

Näringsbehov och utfodring av ankor

Näringsbehov

Ankor anpassar sig väl till olika sorters föda och kan reglera sitt foderintag för att upprätthålla en konstant energibalans. Vid låg energihalt i fodret kan de öka intaget med upp till 30 % för att kompensera.

En effektiv foderomvandling är avgörande både för ekonomi och miljö. Dålig foderomvandling leder till näringsförluster genom spill och träck. Genom avel kan foderomvandlingen förbättras, vilket är särskilt viktigt för köttankor. Under den sista tillväxtfasen behöver dessa ankor ett begränsat energiintag, eftersom överskott av energi omvandlas till fett. I varma klimat bör dock energin inte sänkas alltför mycket, då foderintaget naturligt minskar vid höga temperaturer. För äggproducerande ankor är en balanserad energitillförsel avgörande för att upprätthålla äggproduktionen och bibehålla skalkvaliteten.

Ankor har ett högt proteinbehov, som varierar mellan 12-18 % av den dagliga foderkonsumtionen beroende på ras, ålder och syfte (kött- eller äggproduktion). En köttanka kräver minst 14 gram protein per dag för normal tillväxt, medan en ägganka i produktion behöver cirka 31 gram dagligen för att kunna bilda ägg.

Myskänder och mularder, som växer långsammare, kräver mindre protein jämfört med andra raser. Under ankungarnas tidiga tillväxtfas är ett högt proteininnehåll viktigt för en välutvecklad fjäderdräkt. Studier har visat att en ökad proteintillförsel förbättrar ungankors överlevnad. Lysin, metionin och cystin är essentiella aminosyror för ankor och används vid uppbyggnaden av fjädrar och ägg.

Ankor behöver inte en hög fetthalt i sin kost, då de kan omvandla kolhydrater till fett. Vissa fettsyror är dock nödvändiga för en normal ämnesomsättning och funktion.

Vitaminer och mineraler

Vitaminer och mineraler är viktiga för ankornas hälsa och produktion. Vitamin A är avgörande för maximal foderomvandling och fertilitet, medan brist kan orsaka muskelsvaghet och hämmad tillväxt. Vitamin E förhindrar muskelförtvining och bör kombineras med selen. Vid selenbrist måste vitamin E-intaget ökas, och vid brist på vitamin E måste selen tillsättas i större mängder.

De viktigaste B-vitaminerna är niacin, folsyra och biotin, som bidrar till starka ben och god tillväxt. Vitaminerna D och K är även viktiga, men deras exakta behov är mindre utforskade.

Mineralbehovet varierar beroende på ankans storlek och användningsområde. Viktiga mineraler inkluderar fosfor, jod, järn, kalcium, kalium, klorid, koppar, magnesium, mangan, molybden, natrium, selen och zink. De flesta mineraler finns i kommersiella foder, men jod och kalcium kan behöva tillsättas. En otillräcklig kalciumhalt kan påverka tillväxten negativt, öka risken för benskörhet och försämra skalkvaliteten. För höga kalciumnivåer hos ungankor kan dock hämma tillväxten.

En rekommenderad kalciumhalt är 0,6-0,8 % för växande ankor och 2,7-3 % för äggproducerande ankor. Studier har visat att tillskott av joderat kasein kan förbättra både fjädersättning och tillväxt, vilket understryker vikten av en välbalanserad kost för ankor i olika livsstadier.

Utfodring

Vid utfodring av ankor är det effektivast att använda foder i pelletform. Pelleten har ett välbalanserat näringsinnehåll och de flesta viktiga mineralerna och vitaminerna finns med. Om fodret ges i blandform, dvs. icke-pelleterat, måste ankorna äta mer för att få i sig alla ämnen de behöver. Foderslöseriet blir större med blandfoder då ankor gärna skyfflar in mat i näbben och sen går iväg. Pelleten är utformad i storlek för att lätt passera ner i halsen och inte trilla ur näbben.

Mjölfoder skall undvikas till ankor då det täpper igen näbben och näsöppningen. Om mjölfoder ändå utfodras är det bäst om det blötläggs. Mer foder än vad ankorna äter upp per dag skall inte blötläggas då blött foder som stått ett tag blir surt och giftigt för ankorna.

Ankornas fodertråg bör vara upphöjda då ankor gärna står i sin mat när de äter, vilket orsakar foderspill och utgör en smittorisk då ankorna bär med sig bakterier på fötterna. Trågen skall vara breda så att ankornas skyfflande ätrörelse kan utföras. Det är viktigt att det finns tillräckligt med ätutrymme åt alla om en bra produktion skall uppnås.

Vattentrågen skall vara utformade så att ankorna kan sänka ner hela huvudet och alla ankor skall få plats att dricka. Om nipplar används rekommenderas 20 nipplar per 100 ankor så att alla ankor får möjlighet att dricka. Nipplarna måste vara justerade efter ankornas höjd.

Ankor har ett vattenintag som är 2-3 gånger större än det dagliga foderintaget och bör ha tillgång till vatten minst 8-12 timmar om dygnet. Är det mycket varmt bör de ha tillgång dygnet runt. För att hjälpa till att skölja ner maten dricker ankor ofta när de äter. Detta gör att det blir mycket kladd i trågen och på nipplarna, de måste därför vara utformade så att de lätt går att rengöra.

Viktigt att tänka på är att om det är för långt mellan vattentråg och fodertråg kommer foderutnyttjandet att gå ner och tillväxten att minska eftersom energi går åt till att springa mellan vattnet och fodret.

Fodermedel och begränsande faktorer

Det finns en mängd olika fodermedel som kan användas till ankor, och eftersom de lätt anpassar sig till olika dieter kan man välja kostnadseffektiva alternativ. Fodret måste dock innehålla alla nödvändiga aminosyror, vitaminer och mineraler för att säkerställa ankans hälsa och tillväxt. Vanligtvis används kraftfoder i pelletsform, vilket ofta består av spannmål, fiskmjöl, benmjöl, köttmjöl och majs.

Eftersom spannmål har låga halter av viktiga aminosyror som lysin, metionin och cystin, behöver dessa tillsättas genom andra fodermedel eller syntetiska alternativ. I ekologisk produktion, där syntetiska aminosyror inte alltid får användas, kan fiskmjöl fungera som en alternativ proteinkälla med högt näringsvärde. Andra möjliga proteinkällor inkluderar biprodukter från fjäderfän, såsom hydrolyserade fjädrar, samt solrosfrön, även om de senare har en hög fiberhalt och låg smältbarhet.

Stallmiljö och hälsa

Ankor är tåliga djur som anpassar sig väl till olika miljöer. Deras fjäderdräkt och underhudsfett hjälper dem att reglera kroppstemperaturen och hålla värmen även vid kyliga förhållanden. Därför kan de flesta ankor hållas i oisolerade byggnader. Myskankor har dock mindre underhudsfett och bör hållas i isolerade utrymmen i kallt klimat.

Alla ankor behöver en torr och dragfri liggplats för att trivas och må bra. Den optimala temperaturen för ankor ligger mellan 10–15 °C. Vid högre temperaturer svalkar de sig genom att doppa fötter och huvud i vatten. Om tillgång till vatten saknas kan de drabbas av värmestress, vilket påverkar deras välbefinnande och tillväxt negativt.

Studier visar att ankor med tillgång till bad i varma miljöer har en högre viktökning jämfört med ankor utan badmöjlighet. Att säkerställa god ventilation och tillgång till rent vatten är därför avgörande för både hälsa och produktionsresultat.

Ankor är vattendjur och har ett naturligt badbeteende. Vid brist på tillgång till vatten kan beteendeproblem uppstå, såsom huvudskakningar och fjäderplockning. De kan även omdirigera badbeteendet till underlaget, vilket kan orsaka irritation i ögon och näsborrar om underlaget är dammigt. Tillgång till vattentråg där ankorna kan doppa huvudet hjälper till att minska dessa problem.

I intensiva uppfödningssystem kan badvatten försämra hygienen, och blött underlag kan leda till ammoniakbildning, vilket i sin tur kan orsaka hälsoproblem som igengrodda ögon. Ventilation och torr ströbädd är viktiga faktorer för att förebygga detta.

Många system använder nätgolv för enklare rengöring, men tunga raser kan få balansproblem, vilket ökar risken för skador. För att minska detta bör andelen nätgolv minskas och ersättas med ströade ytor.

Vid grupphållning kan trängsel och stress leda till beteendestörningar såsom slagsmål och panikattacker. För att undvika detta bör grupper inte vara för stora, och svagt ljus på natten kan minska risken för panik. Studier har dock visat att för svagt ljus kan försämra synen och öka rädslan hos ankor.

Myskankor och mularder uppvisar fler beteendestörningar än pekingankor i intensiva system. I vissa länder tillåts näbb- och klotrimning för att minska skador vid slagsmål och transport. Forskning har visat att blandning av myskankor och pekingankor kan minska fjäderplockning och aggression, då pekingankor lär ut ett lugnare socialt beteende.

Vanliga sjukdomar

Fågelinfluensa, salmonella, duck virus hepatitis (DVH) och duck virus enteritis (DVE) är sjukdomar som kan orsaka stora skador och ekonomiska förluster i besättningar. Fågelinfluensan är mycket smittsam och sprids ofta via flyttfåglar. För att minska risken för smitta bör kontakt mellan ankor och vilda fåglar minimeras. Om en besättning infekteras måste den ofta slaktas ut och området saneras.

Ankor i högriskområden kan vaccineras. Salmonella kan spridas genom avelsmaterial, kontakt med vilda fåglar eller kontaminerat foder. DVH drabbar främst ungankor och kan ha en dödlighet på upp till 90 %. DVE påverkar vuxna ankor och orsakar organskador och dödsfall.

I Asien är Avian Kolera ett stort problem. Den orsakas av bakterien Pasteurella multocida och trivs i osanitära miljöer och stillastående vatten. För att minska sjukdomstrycket bör besättningen hållas ren, åldersgrupper separeras och nytt avelsmaterial testas noggrant. Vaccination mot DVH och DVE är möjlig i områden med känd smitta.