OM ANKOR

Det är otroligt givande att ha ankor. De lägger supersmaskiga ägg, och kräver oftast mindre underhåll än höns. Aylesbury, khaki campbell och löpankor är perfekta nybörjarraser, eftersom de inte flyger iväg. Upptäck de mest populära trädgårdsraserna genom att läsa vår katalog över ankraser. Se bilder, läs på om deras historia, och lär dig intressanta fakta om dessa fantastiska djur. 

Ursprung och fortplantning

Ankan har länge nyttjats som husdjur av människan, i Europa i ca 2000 år och i Asien sedan forntiden. Tamankan härstammar ursprungligen från gräsanden och myskanden. Då dessa vilda änder inte kommer från samma kontinent skiljer sig deras beteende åt eftersom de har anpassat sig till olika miljöer.

Tamankan är inte så olik änderna i sitt beteendemönster, däremot skiljer sig mönstret mellan ankraser beroende på vilken and de ursprungligen härstammar från.

Produkter från ankor

Kött - Ankkött räknas ofta som en delikatess i västvärlden och finns på finare restauranger. I Asien däremot är det en normal del av dieten och asiatiska restauranger har ofta många ankrätter.  Ankkött innehåller mer fett och mindre protein än annat fjäderfäkött, det mesta av fettet sitter i skinnet och det ger en bra smak på köttet. Utan skinn innehåller låren och bröstet mycket lite fett, endast ca 3-6 %. Eftersom många konsumenter efterfrågar magert kött så har ankor med mindre fettandel och större bröstmuskel avlats fram. Ankkött är även rikt på B-vitaminer och mineraler, speciellt järn och zink. Järnet gör att ankan får ett rödare kött jämfört med kycklingkött. 

Ankor är snabbväxande djur och vid slakten som sker vid 8-12 veckor har de nått ca 80 % av vuxenvikten. Tidpunkten för slakt beror dels på den sena utvecklingen av bröstmuskeln, och dels på när ankorna börjar sätta sin fjäderdräkt. Vid fjädersättning avstannar tillväxten och när ankornas dun byts ut mot fjädrar utvecklas grova pennor som försvårar plockningen av kroppen och risken för skador på skinnet ökar. Skinn med rispor och hål kan ge slaktkroppen ett mer oaptitligt utseende.

Ägg - Ankägg är tyngre, har kraftigare skal och segare gula än hönsägg. Den genomsnittliga vikten på ett ankägg är 70 gram. Ägget innehåller ca 185 kcal/100 gram ägg och har ett proteininnehåll på ungefär 12,8%. Ett normalt hönsägg väger mellan 50-65 gram och innehåller ca 151 kcal/100 gram ägg och har ett proteininnehåll på ungefär 12,5 %. Ankornas äggproduktion är säsongsbunden och värpning sker under årets ljusa perioder men med ljusprogram som tillför ljus i ca 14-17 timmar per dag kan äggläggningsperioden förlängas till cykler om 50 veckor. Detta gör att ankägg kan produceras året om.

Biprodukter - En av de största biprodukterna från ankor är dun. Dunet används för tillverkning av många olika produkter så som kuddar och täcken. Från myskankor är detta dock ingen bra biprodukt då deras dun är alldeles för grovt. Det är inte bara köttet som är ätbart på ankor. I Asien är marknaden för fötter, tunga och hjärta stor, dessa delar kan ibland vara dyrare än vad köttet är. I Vietnam och Filippinerna finns en marknad för fertila ägg som utgör ingrediensen i maträtten Balut. Balut görs genom att fertila ägg kokas efter att ha inkuberats i ca 17 dagar istället för vid den normala kläckningstiden som för ankägg är ungefär vid 25-28 dagar. I Europa finns en produktion av fet anklever, s.k. foie-gras, som räknas som en delikatess i restaurangbranschen. För att få foie-gras tvångsmatas ankorna med en foderblandning som är rik på fett och kolhydrater den sista månaden innan slakt. Ankorna hålls i individuella burar under tvångsmatningsperioden. I Sverige är denna produktionsform ej tillåten eftersom det anses att ankorna utsätts för onödigt lidande.

Näringsbehov och utfodring

Näringsbehov Ankor är djur som anpassar sig väl till olika sorters föda. Genom att öka eller minska foderintaget kan ankor hålla sitt dagliga intag av smältbar energi konstant. Om fodret är väldigt energifattigt kan en anka öka sitt foderintag med upp till 30 %.

Foderomvandlingsförmågan är viktig både för ekonomin och för miljön. Om ankornas foderomvandling är för dålig försvinner mycket näring ut med träcken men det går att avla för bättre foderomvandling. På köttankor som är i slutfasen av sin tillväxt måste en kraftig restriktion av energiintaget införas då större delen av energin omvandlas till fett. Detta görs genom att begränsa fodertillgången. För ankor i varma klimat skall energin inte sänkas så mycket eftersom foderintaget minskar vid högre temperaturer. Om energin sänks för ankor i äggproduktion kan det leda till minskad produktion och försämrad äggkvalitet.

Ankor har ett stort proteinbehov som varierar mellan 12-18% av den dagliga foderkonsumtionen. Proteinbehovet beror på om det är kött- eller äggankor och varierar med ras och ålder. En köttanka behöver minst 14 gram protein/dag för en normal tillväxt, en ägganka i produktion behöver ca 31 gram/dag då mycket protein behövs för att bilda ägg.

Myskänder och mularder som växer långsammare behöver en lägre proteinhalt än många andra raser. Vid ung ålder sätts fjädertillväxten igång och för att den skall utvecklas normalt krävs ett högt proteininnehåll. Studier har visat att överlevnaden hos ungankor ökar med ett ökat proteininnehåll. Det viktigaste när det gäller protein till ankor är vilka aminosyror som ingår. Lysin, metionin och cystin är essentiella aminosyror som ankorna använder för att bygga upp sina egna proteiner till fjäder- och äggbildning. Ankor tycks inte ha ett så stort behov av fett i dieten då de omvandlar kolhydrater till fett. Vissa estrar är dock essentiella för ankans normala funktion.

För att nervsystemet skall fungera behövs kolin som är en viktig del i fosfolipidernas uppbyggnad. Relativt lite forskning har gjorts avseende ankors vitamin- och mineralbehov. Det som framkommit är att vitamin A är viktig för maximal foderomvandling och för bra fertilitet. Vid brist uppstår muskelsvaghet och dålig tillväxt. Vitamin E förhindrar muskelförtvining och skall kombineras med selen. Om kosten har brist på selen måste halten av vitamin E ökas kraftigt, om vitamin E saknas måste mycket selen tillföras. Det finns många olika B-vitaminer där de viktigaste är niacin, folsyra och biotin. De förhindrar bensvaghet och ger en bra tillväxt. Vitaminerna D och K antas också vara viktiga. 

Vad gäller ankors mineralbehov har försök visat att ankans storlek påverkar mineralbehovet och även vad ankan skall användas till spelar in. Viktiga mineraler är fosfor, jod, järn, kalcium, kalium, klorid, koppar, magnesium, mangan, molybden, natrium, selenium och zink.

De flesta mineraler finns i tillräckliga mängder i kommersiella kraftfoder, men jod och kalcium kan behöva tillföras. Om halten av kalcium i kosten är för låg kan tillväxten påverkas negativt, risken för benskörhet öka och skalkvaliteten försämras. Om för mycket kalcium ges till ungankor kan tillväxten hämmas. En rekommenderad kalciumhalt i kosten är 0,6-0,8 % för växande ankor och 2,7-3 % för ankor i äggproduktion. För att förbättra ankornas fjäderdräkt gjordes ett försök med joderat kasein som tillskott av Scott & Dean (1991), försöket visade att både tillväxten och fjädersättningen förbättrades för de ankor som fick tillskottet. Hos ankor som inte fick tillskott av joderat kasein var medelvikten av fjädrarna på en anka 90 gram jämfört med 104 gram vid tillskott.

Utfodring

Vid utfodring av ankor är det effektivast att använda foder i pelletform. Pelleten har ett välbalanserat näringsinnehåll och de flesta viktiga mineralerna och vitaminerna finns med. Om fodret ges i blandform, dvs icke-pelleterat, måste ankorna äta mer för att få i sig alla ämnen de behöver. Foderslöseriet blir större med blandfoder då ankor gärna skyfflar in mat i näbben och sen går i väg. Pelleten är utformad i storlek för att lätt passera ner i halsen och inte trilla ur näbben. Mjölfoder skall undvikas till ankor då det täpper igen näbben och näsöppningen. Om mjölfoder ändå utfodras är det bäst om det blötläggs. Mer foder än vad ankorna äter upp per dag skall inte blötläggas då blött foder som stått ett tag blir surt och giftigt för ankorna.

Ankornas fodertråg bör vara upphöjda då ankor gärna står i sin mat när de äter, vilket orsakar foderspill och utgör en smittorisk då ankorna bär med sig bakterier på fötterna. Trågen skall vara breda så att ankornas skyfflande ätrörelse kan  utföras. Det är viktigt att det finns tillräckligt med ätutrymme åt alla om en bra produktion skall uppnås. Vattentrågen skall vara utformade så att ankorna kan sänka ner hela huvudet och alla ankor skall få plats att dricka. Om nipplar används rekommenderas 20 nipplar/100 ankor så att alla ankor får möjlighet att dricka. Nipplarna måste vara justerade efter ankornas höjd. Ankor har ett vattenintag som är 2-3 gånger större än det dagliga foderintaget och bör ha tillgång till vatten minst 8-12 timmar om dygnet. Är det mycket varmt bör de ha tillgång dygnet runt. För att hjälpa till att skölja ner maten dricker ankor ofta när de äter. Detta gör att det blir mycket kladd i trågen och på nipplarna, de måste därför vara utformade så att de lätt går att rengöra. Viktigt att tänka på är att om det är för långt mellan vattentråg och fodertråg kommer foderutnyttjandet att gå ner och tillväxten att minska eftersom energi går åt till att springa mellan vattnet och fodret.

Fodermedel och begränsande faktorer

Det finns många fodermedel som används till ankor och eftersom ankor lätt anpassar sig till den kost de får går det att välja fodermedel som är billiga. Fodret skall dock innehålla alla de aminosyror, vitaminer och mineraler som en anka behöver. Vanligast är att ankor får en kraftfoderblandning i pelletsform. Kraftfodret innehåller ofta olika spannmål, fiskmjöl, benmjöl, köttmjöl och majs.

Då spannmål innehåller låga halter av lysin, metionin och cystin måste andra fodermedel eller syntetiska aminosyror tillsättas för att täcka upp ankans behov. Om ej syntetiska aminosyror finns tillgängliga eller ej får tillsättas, t ex i ekologisk produktion, kan ankor utfodras med andra fodermedel som t ex fiskmjöl. Fiskmjöl innehåller många essentiella aminosyror och har ett bra energiinnehåll på 1350-1600 kcal smältbar energi/kg foder. Biprodukter från fjäderfän som ej används till human kost, såsom hydroliserade fjädrar och kräva har visat sig vara en bra proteinkälla så länge produkterna kontrolleras för eventuell förekomst av salmonellabakterier. Solrosfrön är en annan möjlig proteinkälla men är oekonomiskt att använda pga den höga andelen osmältbara skal med hög fiberandel som ger ett lågt energiinnehåll. Även kött- och benmjöl har ett högt proteininnehåll, men i Europa får ankor för humanproduktion ej utfodras med kött- eller benmjöl då det finns en risk att mjölet är kontaminerat och kan ge upphov till t ex galna kosjukan. I Asien används ris ofta som fodermedel. Ris har ett bra energiinnehåll och en hög linolsyrakoncentration. Tillskott av syntetiskt framtagna beta-agonister i fodret har haft positiv effekt på muskelmassan och fettandelen hos ankor. I ett försök där ankor utfodrades med en halt på 0,25 ppM cimaterol i fodret, ökade andelen bröstmuskler med 21 %, lårmusklerna med 13 % samtidigt som skinnets vikt minskade med 9 %.

Ett stort problem vid utfodring av ankor är att många fodermedel innehåller mögelsvampar som kan bilda mykotoxiner. Problemet är särskilt stort i humida klimat där fuktigheten utgör en bra tillväxtmiljö för svampar och mykotoxininfektioner kan uppkomma i säden, foderblandningar eller i ankorna. I fodret sänks näringsinnehållet och upptaget av den näring som finns kan försvåras för ankorna. Ankor är mycket känsliga för mykotoxiner, för vissa toxiner är de känsligare än vad andra fjäderfän är. Tabell 3 beskriver olika mögelsvampar, var de finns och hur deras mykotoxiner kan påverka ankor). Tabell 3. Beskrivning av mögelsvampar, fodermedel de hittas i och hur de påverkar ankor (efter Scott Koccidiostatika är en antibakteriell substans som används världen över som tillsats i foder.

Om ankor utfodras med samma dos som ges till slaktkycklingar är det dödligt. Ankor kan utfodras med foder innehållande antibakteriella tillsatser men ej konstant då det drar ner tillväxten. I försök där ankor fick den antibakteriella substansen furazolidone i olika doser visade resultaten att den optimala dosen var 0,011 %. Då fick ankorna fick en högre tillväxt och under de första två levnadsveckorna hölls salmonella under kontroll. Högre doser än 0,011 % gjorde dock att ankorna uppvisade matvägran och störningar i centrala nervsystemet som ledde till darrningar och ostadig gång.

För att undvika att ankor får i sig toxiner och andra giftiga ämnen måste fodret genomgå noggranna kontroller och vattnet bör hållas rent så blågröna alger ej kan växa till. Vid symptom på infektion måste källan till infektionen snabbt hittas för att minimera antalet infekterade ankor.

Stallmiljö och hälsa

Ankor är robusta djur som anpassar sig till sin miljö. Deras underhudsfett och fjädrar gör att de kan reglera sin kroppstemperatur och hålla värmen även i kalla klimat. Därför kan de flesta ankor hållas i oisolerade byggnader. Myskankor däremot har väldigt lite underhudsfett och hålls de i kalla klimat bör byggnaderna isoleras. Alla ankor skall ha en torr och dragfri liggplats oavsett ras. Den ideala yttertemperaturen för ankor är 10-15° C, vid varmare temperatur kyler ankor av sig genom att doppa fötter och huvud i vatten). Finns ej vatten tillgängligt har ankor svårt att kyla ner sig och det kan leda till att de blir värmestressade. Studier har visat att ankor som har tillgång till bad och kan kyla ner sig vid varma temperaturer ökar mer i vikt jämfört med ankor som inte har tillgång till bad.

Ankor är vattendjur och har beteenden kopplat till badning. När ankor inte har tillgång till öppet vatten kan beteendeproblem uppstå så som huvudskakningar och fjäderplockning. Ofta omdirigeras badbeteendena till underlaget ankorna går på. Består underlaget av halm eller spån får ankor ofta irriterade ögon och näsborrar pga allt damm. Problemet kan lösas genom att ankorna får tillgång till vattentråg som tillåter att de kan doppa huvudet och blöta ner fjäderdräkten. I intensiva system kan det vara svårt att ha badvatten till ankor då hygienen ofta  bli sämre.. Vid tillgång till bad behöver underlaget bytas oftare eftersom det i blött bäddmaterial bildas ammoniak. Om halten av ammoniak överstiger 10 ppM får ankorna ofta hälsoproblem som t ex igengrodda ögon.

Igengrodda ögon går att kurera med vanligt vatten eller speciella salvor vid allvarliga fall. Genom att hålla bädden torr och ha en ventilation som tar bort damm och fukt kan många hälsoproblem undvikas.

I många system får ankorna gå på nätgolv för att renhållningen skall bli lättare. Tunga raser har dock uppvisat problem med balansen när de går på nät. Detta leder till att de halkar och trillar vilket i sin tur ger upphov till olika skador.

Hudskador gör att ankorna kan bli infekterade av alla bakterier som finns på golvet.. Benskador uppkommer ofta och krokiga ben är ett stort problem. Skaderisken kan minskas genom att minska andelen nätgolv och istället ha en större yta med ströat underlag. Då ankornas fötter och ben inte är gjorda för att hoppa, klättra eller sitta på pinne med måste ramper byggas om höga trösklar eller andra förhöjningar finns i miljön.

I storskaliga produktionssystem inhyses ofta många djur tillsammans. Vid för stora grupper, speciellt om gruppen innehåller många andrikar, kan störningar uppstå. Stress, fjäderplockning och slagsmål är beteenden som uppvisats i stora grupper. Panikattacker leder till klämskador och dödsfall då ankorna ofta bildar en stor hög. För att undvika panik på natten bör det aldrig släckas helt i byggnaderna utan finnas dimmat ljus. Dimmat ljus hjälper även till att motverka fjäderplockning.

Studier som gjorts har dock även visat att dimmat ljus kan ge upphov till problem så som slöhet, försämrad syn och en ökad rädsla. Myskankor och mularder har uppvisat mer beteendestörningar än andra raser som hålls i intensiva system. På myskankor och mularder är det i flera länder tillåtet att trimma näbbar och klor för att undvika skador vid slagsmål och transport. Studier har visat att genom att blanda myskankor och mularder med pekingankor minskar både slagsmålen och fjäderplockningen då pekingankorna lär ut ett annat socialt beteende.

Vanliga sjukdomar

Fågelinfluensa, salmonella, duck virus hepatitis (DVH) och duck virus enteritis (DVE) är sjukdomar som orsakar stor skada och ekonomisk förlust i besättningar. Fågelinfluensan är en smittsam sjukdom som i vissa fall är dödlig och den sprids med flyttfåglar. Genom att minimera ankornas kontakt med vilda fåglar kan risken för smitta sänkas. Besättningar som blivit infekterade måste slaktas ut och produktionsområdet saneras.

Ankor i områden med risk för smitta får vaccineras. Salmonella är en sjukdom som kan spridas till ankorna genom att nytt avelsmaterial införs i besättningen, genom kontakt med vilda fåglar eller genom inblandning av smittat kött och benmjöl i fodret. DVH smittar främst ungankor och dödligheten kan uppgå till 90 %. DVE smittar främst vuxna ankor och ger organskador och dödsfall. I Asien har man ett stort problem med Avian Kolera, en sjukdom som orsakas av bakterien Pasteurella mutlocida som finns i osanitära miljöer och stillastående vatten. För att minska sjukdomstrycket skall en god renhållning finnas, åldersgrupper skall hållas separerade och nytt avelsmaterial testas noggrant för sjukdomar. Ankor kan vaccineras mot DVH och DVE om de föds upp i ett område med känd smitta.

Till sist

Ankor är ett djurslag som i Europa inte används så mycket för produktion vilket är synd då många produkter kan fås från ankor. Genom att asiatiska restauranger har blivit populära i västvärlden börjar fler människor få upp ögonen för ankan som produktionsdjur och ankkött kan ses som ett trevligt alternativ till den traditionella kycklingrätten.

För att öka ankans popularitet måste mer information om dess användningsområden spridas till samhället. Människor bör få veta att det finns valmöjligheter, att det finns ägg och kött med en annan komposition än värphönsägg och slaktkycklingprodukter.

I Europa föds det mest upp slaktkycklingar medan uppfödningen av andra produktionsfåglar är liten. Det kan kanske bero på att kunskapen om vad slaktkycklingar behöver är stor och mycket forskning har gjorts på området. En annan bidragande faktor kan vara att slaktkycklingar har selekterats hårdare på bra tillväxt och i dagsläget är kostnaden för att föda upp kycklingar lägre än för ankor. Ankuppfödning är en produktion som det finns relativt lite kunskap om och mer forskning behövs för att kunna göra den så lönsam som möjligt. I Asien är nyttjandet av ankor större. men där finns också en större möjlighet att hålla ankor utomhus viket gör att inga stora byggnader behöver föras upp. Skall ankuppfödning ske inomhus måste stallar byggas och inredas så att de ger ankan en så bra miljö som möjligt samtidigt som smittor måste kunna hållas efter. Uppförandet av stallar kostar pengar och finns redan färdiga system för slaktkycklingar väljer nog många producenter att fortsätta med den produktionsformen.

Inom storskalig ankuppfödning har många ankraser avlats fram och det finns raser som passar för äggproduktion och raser lämpliga för köttproduktion. Dagens konsumenter har blivit mer hälsomedvetna så raser med magert kött har tagits fram.

Foderomvandlingen har förbättrats genom avel och eftersom ankor kan utnyttja många olika fodermedel kan kostnaden sänkas genom att alltid använda de billigaste fodermedlen.

Försiktighet bör dock iakttas eftersom en del fodermedel kan innehålla toxiner. Om mer forskning gjordes på ankors näringsbehov och metoder utvecklades för att förhindra toxinutveckling i fodermedel skulle kostnaden för utfodring kunna sänkas ytterligare. Detta skulle göra det mer attraktivt att föda upp ankor.

För att kunna få en optimal produktion och ändå ge ankor en trivsam miljö behövs mer forskning. Det är viktigt att undersöka hur olika inhysningssystem påverkar ankors hälsa och vilka beteendestörningar som kan uppstå. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv är intensiva system mer lönsamma eftersom ankornas foderintag och tillväxt lättare kan kontrolleras. Ser man däremot till vad som är bäst för ankorna är semi-intensiva eller extensiva system bäst då de erbjuder en mer stimulerande miljö och ger ankorna möjlighet att utföra naturliga beteenden. De studier som gjorts har visat att ankor som får möjlighet till utevistelse utvecklar mindre beteendeproblem och ofta får en bättre tillväxt, dock med en ökad foderkonsumtion. Genom att kombinera ankuppfödning med annan odling som t ex ris- eller fiskodling kan ekonomiska fördelar erhållas i båda produktionerna. Ett stort problem med utomhusuppfödning är dock risken för smitta från vilda fåglar och andra djur och mer forskning behövs för att förbättra smittskyddet och bota eventuella sjukdomar.